Ja ni det är inte lätt att göra alla till lags?! Som ni vet så är vi familjehem just nu och det har snart gått 3 månader sedan Sanna flyttade hem till oss. Hon är ett riktigt energiknippe…Jag har sagt till Patrik att det kommer att lägga sig så småningom…hehe .Kommer det att göra det?? *fnissar*
Vi har ju en tjej också hos oss som är 15 och fyller 16 år på onsdag. Hon har ju varit hos oss i 4 år snart och kommer varannan vecka,till henne är vi stödfamilj. Men just nu känns det som att hon håller på att glida ifrån oss lite grann. Vilket jag och Patrik tycker är oerhört tråkigt!! Jag förstår att det är/blir en omställning när en liten flicka flyttar in hos oss när hon (stora tjejen) alltid varit den som funnits här alltid för oss. Det är ju definitivt inte så att vi försakar Natalie överhuvudtaget fast hon själv kanske tycker det. Kan ju bara tänka mej alla tankar som snurrar i huvudet på henne. Detta är nåt helt nytt för oss oxå. Vi har ju liksom aldrig haft små barn tidigare hos oss som vi ska hjälpa till att uppfostra. Vi gör det bästa vi kan med våra förutsättningar.
Det är ju så att vi alltid har dörren öppen för Natalie och hon har alltid kunnat komma till oss om det har varit något men som sagt nu känns det inte som att fröken längre vill komma och att hon håller på att glida ifrån oss. Det gör ont i mitt/våra hjärtan!!
Dessutom tror inte jag att hon vet hur mycket hon betyder trots att hon får höra det gång efter annan. Sen är det oxå lite så att hon inte ser allt hon får och har fått…Dörren öppen 24 timmar om dygnet,man har släppt allt när hon har ringt och velat ha hjälp av olika slag,semesterresor,fiskeresor…är inte det värt nåt?? Usch vilket deppinlägg men just nu känns inte livet på topp kan jag säga…..Jag är oerhört glad för min man så klart och min familj!! Men känner mig ändå väldigt usel!!! Kan nog säga att det inte är långt ifrån tårar…..
Vännen… du är den bästa! vet att du gör precis allt du kan
va stark.. du är så omtyckt! massor med kramar till underbara du 
Jag tycker ni är fantastiska som öppnar ert hem och era liv för barn som behöver det!
Du är allt annat än usel. Kram
Usel är nog det sista ord jag kommer att tänka på när det gäller dig!!
Ni gör ett otroligt jobb som öppnar ert hem och era hjärtan för andras barn som behöver stöd och hjälp.
Jag tror inte ni förlorar Natalie men hon är ju i tonåren och har väl sin egen lilla frigörelse. Kompisar har stor betydelse. Hon kommer nog ändå alltid ha er nära hjärtat som de som alltid hade dörren öppen för henne. Ge henne lite tid bara.
Många kramar
Sari ni är ju bäst!!!Usel,det kommer du aldrig i närheten av!
kram
Nä, du är verkligen inte usel. Natalie reagerar på en förändring som hon inte valt själv, precis som vilket “syskon” som helst. För hos er blir dom ju som syskon.
Och eftersom hon är så trygg med er så sker “den stora frigörelsen” hos er tror jag.
Du och Patrik är jättebra båda som familjehem och som stödfamilj. Men ibland räcker det inte till hur mycket man än gör. Man kan vända ut och in på sig själv och lite till och ändå så är det inte nog.
Stanna nu upp i ledsenheten och tänk på allt gott ni gör istället. Ni är guld värda!
Kramar om er!! //Barbamamma